Min syster, Karin Wiik, har gått en 5 p-kurs i släktforskning på Mittuniversitetet i Härnösand på distans. Slutuppgiften hon gjorde handlar om vår farfarsfar Johan Ludvig Nyrén. Det var verkligen en intressant läsning. Tänk att man kan få reda på så mycket när man släktforskar! Det var mycket intressant att få läsa om min farfarsfar och om livet på den tiden. Min syster har verkligen gjort ett gediget forskningsarbete. Mycket väl godkänt!
Så här skriver Karin i sin inledning:
"Det går en historia i släkten att min farfarsfar, Johan Ludvig Nyrén, växte upp i Forshaga i Värmland och blev adopterad där. Han gifte sig och fick flera barn, men några av dem dog tidigt. Han slutade sina dagar som överlärare i Kristinehamn i Värmland.
Hur var hans liv egentligen? Vad levde han i för tid? Vad hände i hans familj – och vad hände i samhället i hans närhet?"
Genom att studera husförhörslängder, församlingars kyrkoarkivs födelse- och dopböcker, inflyttningslängder, utflyttningslängder, död- och begravningsböcker, bouppteckningar, inskrivningshandlingar har Karin kunnat få en bild av vår farfarsfars liv. Det här är Karins summering:
"Jag tycker jag har haft tur som hittat så många gamla handlingar. Om de inte hade sparats hade jag aldrig fått den bakgrund till de olika händelserna i Johan Ludvigs liv. Det hade i alla fall blivit mycket svårare att få en bild av honom.
Min bild av Johan Ludvigs liv är att han föddes helt oplanerad av en kvinna som mycket tidigt förlorade sina föräldrar. Hon sökte kanske trygghet och gifte sig med en bonde och hemmansägare. Han tyckte nog att barnen skulle hjälpa till på gården i stället för att gå i skolan. Han var nog heller inte så välvilligt inställd till hustruns oäkting. En oäkting som verkligen ville utbilda sig. Det ordnades så att han fick komma till en familj som kunde ta hand om honom på ett bra sätt och som då inte hade några egna barn. Han hörde inte hemma någonstans. Han hade ingen gård han skulle ta över efter sin far.
På seminariet pratade säkert hans kamrater om framtiden. Ett led i det var säkert att byta efternamn, något som flera seminarister gjorde. Han gifte sig vid 29 års ålder och lyckades skapa sig ett gott liv, dock kantat av många tragedier. Han förlorade tre barn och sin mor under loppet av 11 år."
Karin har hittat mycket mer än detta att berätta om farfarsfar Johan Ludvig men det är nog mest intressant för henne, min bror och mig. Tack Karin!
Nu förstår jag i alla fall att släktforskning kan vara mycket stimulerande när man börjar med det. Jag hade tidigare ingen aning om vem min farfarsfar var och det var mycket intressant att få lära känna honom.
Släktforskning är kanske något att satsa på vid sidan av vallhundsträning och fågelskådning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar